Ok, här har det varit bra dött ett tag nu men nu kommer en ny blogg istället! Mer bild mindre text
Kolla in den!
Vård av sjuk hund. Andra Vabar, jag Vahar, för vad gör man när hunden är magsjuk. Det är bara att stanna hemma och kasta på sig ytterkläderna så fort vovven börjar stimma, gnälla och springa till dörren.
Mår hon inte bra imorgon så får vi nog ta oss en tur till veterinären.
Jag känner mig fortfarande så där barnsligt lycklig över att kunna vara uppe halva natten en vardag, sitta kvar framför en film efter att mannen har gått och lagt sig. Jag njuter varenda gång av känslan av att jag får göra precis som jag vill, jag tror inte att jag någonsin kommer att sluta att njuta av att jag får göra precis som jag vill.
Jag satt och surfade lite och letade efter ett nytt halsband till Smilla när jag hittade vagnar för hundar. Vagnar för hundar! När behöver en hund någonsin köras i en vagn? Sjuka, sjuka människor!
De nya JC-reklamerna med killen från entourage och ett gäng fjortisar gör mig riktigt illamående. Det är inte politisk genomtänkt från min sida, utan fullkomligt instinktivt, magen vrids helt enkelt om lite när jag ser reklamerna. Ungefär som när jag ser ett övergrepp i en film.
Antar att det inte var det JC ville att jag skulle känna när jag såg reklamen.
Jag såg filmen Rocket Science igår och den var helt fantastisk. Jag verkar alltid falla för skildringar av töntiga tonårskillar. Rocket Science, Thumbsucker och Painkiller är tre av de absolut bästa filmerna jag sett det senaste året. Varför görs inte den här typen av filmer om tjejer? Det hade jag velat se. Juno var väl i och för sig i närheten men den var ändå mer tillrättalagd än ovan nämda filmer.
Nu uppmanar jag alla regissörer där ute att göra en skön film om en tonårstjej!
… och jag har åkt bil från Stockholm till Malmö hela natten. Eller snarare från Stockholm till Lund för att sedan ta en taxi till Malmö. Att hitta Gastelyckan i Lund, för att lämna hyrbilen, när man bara har en inzoomad karta, klockan är sex på morgonen och man inte har sovit på hela natten, är inte det lättaste. Efter att ha undersökt hela Lund så hittade vi till sist.
Det var en trött men rolig natt. Vi har försökt hålla oss vakna med det som finns att tillgå på diverse Statoilmackar. Nu är vi tre CD-skivor rikare, Madonnas nya, Hooked on Country och American Folk Songs blev det. Vi blev tvungna att välja bort diverse dansbandsskivor efter noga övervägande. Vi har provat diverse solglasögon och F är ett par trätofflor rikare.
Om ni undrar varför jag bloggar och inte sover, så är det pga att jag ska ta emot en leverans från Polen nu på morgonen, mina tappra försök att hålla mig vaken fortsätter, detta är ett av dem.
Hundar för mig är kanske lite som MFF är för syrrans J, man älskar och vill skriva om det, men det är långt ifrån alla läsare som bryr sig ens lite. Men det skiter jag i.
Jag har så svårt att förstå varför folk bär runt på sina hundar. Hur liten en hund än är så klarar den av att gå själv. De hundar jag träffar som bärs runt på hela tiden är nästan alltid aggressiva mot andra hundar. Det är ju inte så konstigt när de aldrig får hälsa på någon annan hund. Olika raser är givetvis olika men storleken har definitivt ingen betydelse. En minihund kan bli precis lika agressiv som en Rotweiler. I ett möte kan det vara jättehunden som är blyg och försiktig och den lilla vovven som är den som bestämmer. Om man aldrig får möta sin omvärld själv så blir ju omvärlden givetvis väldigt läskig.
Jag bara önskar att folk kunde sluta se sina minihundar som minihundar och istället se dem som hundar med samma behov som alla hundar.
En hund är aldrig en Paris Hilton-accessoar
Jag har en tendens att göra saker och ting fullt ut, halvhjärtat är inte direkt mitt ledord, jag gillar att gå upp i saker ordentligt. Detta tar sig ibland uttryck i att jag plågar mig själv en aning.
När jag tränar så är det inget mesande, utan jag tränar helst tills jag nästan kräks, och när jag börjar känna att det inte går längre så fortsätter jag ändå. Jag måste känna att det river och värker ordentligt, det blir mitt kvitto på att jag verkligen har ansträngt mig.
Tävlingsmänniska tänker ni kanske, vilket stämmer, men jag tävlar bara mot mig själv.
Jag har äntligen sett Juno, den var väldigt bra, precis som det har utlovats. Den var ju inte så independent som den utmålats att vara, men den var extremt träffsäker på lagom hollywoodvis.
När jag ändå var i farten med Ellen Page så såg jag även Tracey. Det var en bra film med spännande effekter, men den nådde ändå inte riktigt ända fram.
En annan film som fått bra kritik är ju There will be blood. Den var väldigt snygg och musiken var fantastisk men både jag och min kära J satt hela filmen igenom förundrade över hur meningslös den kändes. Jo visst, den var psykologisk, men inte så att det gav mening. Jag ser film för att känna och uppleva något och den filmen fick mig inte att känna eller uppleva särskilt mycket.
Jag tycker att No Country for old men slår den med hästlängder.
Min största filmbesvikelse i sommar var nog ändå Mr Woodcock. Jag som skrivit att Billy Bob Thornton kan rädda en hel film med sin prestation, det lyckas han definitivt inte med i den här filmen. Ända behållningen var att jag gillar Amy Poehler ännu lite mer än tidigare (”Can I get a real bottle, please. I’m an alcoholic, not a barbie doll”)
Den bästa romantiska komedin jag har sett på väldigt länge (vilket iofs inte säger så mycket, med tanke på de senaste årens utbud) är 27 dresses med Katherine Heigl. Mer sånt, man behöver en bra romantisk komedi emellanåt.
Kajjans Blogg 