You are currently browsing the monthly archive for maj, 2008.
Vi brukar skratta åt när Lilla E smaltar sina kära av olika slag. Kolla in den här isbjörnen som smaltar hunden riktigt ordentligt.
Ja, det finns väl inte så mycket mer att säga än att det är jobb för hela slanten, alla vakna timmar, tre veckor till, puh.
När jag kom hem från jobbet vid 22-tiden härom dagen så låg det på köksbordet, en liten present till mig från min kära man. Det är den som håller mig på topp just nu, trots allt jobb.
Johnny Cash’s livespelningar på San Quentin och Folsom Prison, underbart.
Jag älskar Johnny Cash och jag älskar min alldeles egna kära J.
Då bär det av till Rhodos imorgon tidigt, vilket ska bli riktigt nice. Sola, bada, slappa, sova, det kan ju bara inte gå fel.
Vad jag däremot ogillar extremt mycket med att resa bort är att lämna bort hunden. När man väl är framme är det väl ok, man funderar på hur hon har det och pratar lite om det, men annars ingen större dramatik.
Problemet är natten innan man åker, det är så tomt i lägenheten att det är lite läskigt, och det känns bara så sorgligt, det skär i hjärtat. J var och lämnade henne vid halv fyra, när han gick igen så tjöt hon och grät en skvätt vilket ju inte gör det hela enklare. Ikväll när vi ska packa så kommer man sakna den lilla nyfikna nosen som ska kolla på allt man gör.
Jag undrar om man någonsin kan vara utan hund igen när man en gång haft en, det blir liksom bara så dött där hemma
Folk över lag retar sig väldigt lätt på saker, de suckar och stönar, och det finns saker som man kan reta sig på både här och var.
Saker att reta sig på kan vara att folk skräpar ner eller att ungdomar låter mycket, att ungdomar sitter i parker och dricker sig fulla, att folk ställer engångsgrillar direkt på gräsmattor, katter som kissar och bajsar i sandlådor, hemlösa som luktar, hemlösa som sover i ens trapp, folk som tigger, barn som låter mycket eller föräldrar som tar med sina barn överallt. Listan kan ju göras oändlig. Min topp 2 är gåsbajs och aggressiva gäss (Ja, gäss är aggressiva och jag får gå långa omvägar till jobbet för att undvika dem).
Men nu är det ju så, att man inte kan förbjuda ungdomar att låta, man kan inte utrota hemlösa och man kan inte förbjuda barn (och uppenbarligen inte heller minska populationen av gäss i Malmö stad).
Vad man däremot kan förbjuda är hundar. Jag skulle vilja påstå att hundar och hundägare får ta skiten för de flesta störande moment i staden.
Folkets Park i Malmö är en trevlig plats där halva möllan hänger på sommaren. Nu är det på tal att det än en gång ska bli förbjudet att ta med hundar in i Folkets Park. Den största anledningen är att barnfamiljerna tycker att det är jobbigt att det kan finnas hundbajs som deras barn kryper i. Jag förstår det, bajs är äckligt. Frågan är ju dock om det är alla hundars fel, det är ju enskilda hundägare som inte plockar upp efter sina hundar. Frågan är ju också om det är okej att ens barn kryper i kräk från någon full fjortis, får tag på en glasskiva från en sönderslagen ölflaska, eller för den delen att de kryper i gåsbajs (den som har sett gåsbajs vet att det inte är någon liten fågelskit utan snarare som avföringen från en liten hund).
Att låta sitt barn krypa på en gräsmatta inne i stan har alltid sina risker.
Jag bävar inför den dagen när jag har barn och ska försöka ha trevliga sommardagar med lek i staden. Min romantiska bild av hund och barn i harmoni är som bortblåst.
Jag får inte ta med hunden på lekplatser, hunden får inte vara med vid stranden, snart kanske inte i Folkets Park och framför allt så får man inte ha hunden lös i Malmö kommun förutom på angivna rastplatser.
Mina val kommer att vara att lämna hunden hemma, vilket kommer begränsa tiden man kan vara utanför hemmet till några timmar och vi kommer inte kunna vara ute och leka varje dag. Det innebär även att hund och barn aldrig får leka med varandra.
Eller så får jag leka med medhavda leksaker i någon park, tom på andra barn (de är på lekplatserna), och hålla ett koppel i ena handen hela tiden.
Eller så får jag låta hund och barn leka på de äckliga, inhängnade och grusade hundrastplatser, som finns lite här och var i Malmö stad (här snackar vi verkligen mycket bajs).
Det sista och mest troliga alternativet blir att vi får hålla till på Ribersborgs hundrastplats och mitt barn får växa upp som Mowgli bland hundar och lära sig att springa en agilitybana på alla fyra innan han/hon lärt sig gå.
… i en liten valp som kallas Molly.
Jag hade min chans för några veckor sedan men sa Nej, så hon är tingad och åker till sitt nya hem idag. När jag är förnuftig så vet jag att jag inte vill ha en hund till, men å andra sidan så brukar jag gilla att inte vara så förnuftig och ta lite halvdumma beslut, det brukar lösa sig ändå. Nu har jag ju dock inte en chans att vara oförnuftig men hade hon inte varit tingad så hade vi nog åkt hem en hund rikare igår.
Det skär i mitt hjärta när jag tänker på att jag troligen aldrig får se henne igen. Jag har tänkt att det skulle vara alldeles för jobbigt med en hund till, men igår när jag satt där och tittade på hur förtjusta Smilla och Molly var i varandra, hur fint de busade och lärde känna varandra, då var allt praktiskt som bortblåst, jag ville bara ta med mig det lilla livet hem.
Men, men, det är en saga som får vänta på sin tid.
En vis syster sa till mig härom dagen, med en stor dos ironi i rösten, att barn och hundar är som bäst när de är tysta och ligger still.
Jag har tänkt en del på det där, och vad handlar den inställningen egentligen om? Är det vi vuxna som är så stressade och har så mycket att tänka på själva, att varje yttre störande moment blir en irritation?
Jag tycker att barn och hundar är roliga när de har bus i benen och glimt i ögat. Att hitta på hyss är kul och jag tycker att man borde börja uppskatta hyss mer. Är det egentligen inte det vi tycker så mycket om med barn, och med hundar, att de är så bra på att leka och busa?
Det må vara äckligt när hunden helt plötsligt kommer dragandes med något gammalt, snuskigt skräp, skakar det ordentligt och trycker upp det i knät på en, men komiskt är det och jag kan inte låta bli att skratta.
Den självständighet och kreativitet som finns hos barn som hittar på mycket bus borde man uppskatta, man borde bli bättre på att fånga upp den energin och lekfullheten.
Ta ett djupt andetag och njut av kreativiteten och uppfinningsrikedomen hos barn såväl som hos hundar.
Läs gärna även det här inlägget om en hund ute på bus, skrivet av en mycket duktig hundtränare som förstår vikten av lekfullhet.
