Jag har äntligen sett Juno, den var väldigt bra, precis som det har utlovats. Den var ju inte så independent som den utmålats att vara, men den var extremt träffsäker på lagom hollywoodvis.

När jag ändå var i farten med Ellen Page så såg jag även Tracey. Det var en bra film med spännande effekter, men den nådde ändå inte riktigt ända fram.

En annan film som fått bra kritik är ju There will be blood. Den var väldigt snygg och musiken var fantastisk men både jag och min kära J satt hela filmen igenom förundrade över hur meningslös den kändes. Jo visst, den var psykologisk, men inte så att det gav mening. Jag ser film för att känna och uppleva något och den filmen fick mig inte att känna eller uppleva särskilt mycket.
Jag tycker att No Country for old men slår den med hästlängder.

Min största filmbesvikelse i sommar var nog ändå Mr Woodcock. Jag som skrivit att Billy Bob Thornton kan rädda en hel film med sin prestation, det lyckas han definitivt inte med i den här filmen. Ända behållningen var att jag gillar Amy Poehler ännu lite mer än tidigare (”Can I get a real bottle, please. I’m an alcoholic, not a barbie doll”)

Den bästa romantiska komedin jag har sett på väldigt länge (vilket iofs inte säger så mycket, med tanke på  de senaste årens utbud) är 27 dresses med Katherine Heigl. Mer sånt, man behöver en bra romantisk komedi emellanåt.