Jag har en tendens att göra saker och ting fullt ut, halvhjärtat är inte direkt mitt ledord, jag gillar att gå upp i saker ordentligt. Detta tar sig ibland uttryck i att jag plågar mig själv en aning.
När jag tränar så är det inget mesande, utan jag tränar helst tills jag nästan kräks, och när jag börjar känna att det inte går längre så fortsätter jag ändå. Jag måste känna att det river och värker ordentligt, det blir mitt kvitto på att jag verkligen har ansträngt mig.

Tävlingsmänniska tänker ni kanske, vilket stämmer, men jag tävlar bara mot mig själv.